Om Luis Santos

Söderkamraterna är klubben där vi satsat på lokal förankring och att spelare ska kunna spela i samma grupp så länge som möjligt. Klubben satsar därför särskildt på en bra fotbollskola. Därför drivs denna av Luis Santos som sportchef i klubben. Luis är tidigare engagerad i klubben som både spelare och tränare.

Luis Santos Ferreira , 48, är sportchef för IF Söderkamraterna och ledare för fotbollsskolan. Trots proffskarriären på toppnivå i Europa fick han själv aldrig någon formell fotbollsutbildning. Någon sådan fanns inte på Kap Verde där han växte upp på 70-talet. Luis ler när han minns tillbaka på hamnstaden Mindelo, sin barndoms gator. Fotbollen fanns alltid nära till hands.

– Jag representerade min gata och vi blev utmanade av andra kvarter. Lagen bestod av ungdomar i alla åldrar, och vi brukade stänga av trafiken med stora stenar för att kunna spela matcher.

Särskilt minns han en match, mot rivalerna några kvarter bort. Sexåriga Luis hade tagit plats bland betydligt äldre ungdomar, och nu skulle det koras vilken gata som faktiskt var den bästa. Försten till fem. Reglerna var enkla – och spänningen hög. Parkerade bilar fick agera hörnflaggor när gatan förvandlades till Camp nou, och allt eftersom matchen fortskred anslöt fler och fler ivriga spelare.
– Det var bara att flytta på målen. Alla fick ju vara med, berättar Luis.

Men någon historisk vinst blev det aldrig i den matchen – den skulle komma många år senare... men det ska vi återkomma till . I stället dök en farbror upp och avbröt dem mitt i det dramatiska slutskedet: ”Hem och käka med er”.
– Det var kärleksfullt. De vuxna var alltid schyssta och deltog i vår uppfostran. De sa åt oss när vi spelat för mycket och när det var dags att ta paus.

Det är den aspekten av fotbollen som Luis vill bidra med till Söderkamraternas fotbollsskola. Han liknar Sofiaskolans konstgräsplan vid gatorna i Mindelo – om än med färre bilar.
– Sofiaplanen ska vara likadan. Mottot att ”alla får vara med” är klockrent. Fotbollsplanen är inkluderande och alla får komma och spela fotboll och känna glädjen, oavsett vem eller hur man är. Vi vuxna är där och agerar förebilder. Du är schysst mot kompisarna i fotbollsskolan – och du är schysst mot de du möter på stan. Söderkamraternas filosofi sträcker sig ända ut i samhället, och det vill jag ta vara på.

Luis var bara 16 år när han lämnade familjen i Kap Verde för en flytt till Portugal. Han slutade gymnasiet och skulle börja studera medicin på universitetet i Coimbra, Portugals motsvarighet till Lund. Dessutom väntade ett proffskontrakt i Académica,  med smeknamn ”estudantes” – studenterna. Men med facit i hand har Luis insett att han var alldeles för ung för att lämna hemmet.

– Det var väldigt tufft. Det tog lång tid för mig att känna mig trygg i tillvaron, trots att jag fick ett proffskontrakt vid sidan av studierna. Jag saknade min familj och mina kompisar – min trygghet. Och jag funderade många gånger på om det verkligen var värt att lämna dem.

Men livet gick vidare. Studierna styckades upp för att göra plats för idrottskarriären som trots hemlängtan blomstrade mer och mer för varje år som gick. Det tog inte lång tid innan Luis flyttades upp till a-laget, i Portugals andraliga. Sakta men säkert fick han mer speltid i startelvan, och snart stod han där på planen och försvarade sitt Académica mot några av fotbollshistoriens främsta spelare.
– Luís Figo var ruskigt bra, inget snack om saken. Han var stark och överlägsen i sitt spel redan då, berättar Luis om sin namne, som bara några år senare såldes till Real Madrid för över 500 miljoner kronor.

I dag bor Luis på Barnängsgatan, bara ett stenkast ifrån konstgräsplanen vid Sofiaskolan. Förutom rollen som sportchef i Söderkamraterna arbetar han och är pappa till två barn. Det var fotbollskarriären och hustrun som ledde honom till Sverige, först till AIK, dit han lockades av Erik Hamrén , tidigare förbundskapten för svenska landslaget. Sedan bar det av till Café Opera och därefter Essinge IK. Till sist kunde sonen Lowe 13 år, värva honom till Söderkamraterna. Där spelar han i herrlaget som under året spelar i division sju. Luis leder även Söderkamraternas fotbollsskola som ger barn en första kontakt med idrotten. Tränarfilosofin är glasklar:

– Jag vill att det bara ska bli fina minnen. Att spela fotboll är det roligaste som finns, jag själv tog med mig alla mina kompisar till planen. Så ska det vara i Söderkamraterna också. 

Trots att det finns datorspel?

– Trots allt det där! Jag kan garantera att de timmarna vi lägger ner på fotbollsskolan kommer vara mycket roligare än någonting annat. Datorspel, basket, eller vad det nu kan vara, you name it! Fotbollen är universell, och barnen lär känna vänner för livet.

Och så var det där med den historiska vinsten som vi skulle återkomma till : matchen som vann Académica uppflyttning till högstaligan, säsongen 1996-97 – efter att laget trampat vatten i nästan tio år i andraligan. Han minns den matchen som om den vore igår, den fullpackade arenan och folkfesten efteråt. Luis berättar att stadsborna var som galna, 50 000 människor ute på stan som försökte riva av spelarnas kläder i segeryran. Alla ville ha en autografer och foton, och glädjen fortsatte i minst två veckor efter segern.

– Det var ohanterbart. Jag åkte hit till Sverige på semester för att få andrum, säger Luis och skrattar.

Luis syntes i SVT efter att hans spelare nominerat honom som årets tränare.

Men så avbryter han sig, mitt i sitt största fotbollsminne – och ler försiktigt.
– Om jag får skryta lite så var jag ännu stoltare när mitt Söderkamratslag nominerade mig som årets tränare i Lilla Sportspegeln. Jag hade ingen aning, så fick jag plötsligt höra att jag skulle slå på tv:n. Jag blev så oerhört stolt. Jag tror barnen och föräldrarna märker att jag bryr mig om dem.